På äldre dagar blir man tydligen bara mesigare och mesigare för var dag som går. Förr i tiden var jag ju den som alltid red in den galnaste unghästen som ingen annan vågade sitta på, under flera år red jag in X antal unghästar och visade dem på diverse test och championat i Sverige. Jag minns ju så klart att jag även då var rädd i bland så klart när man skulle hoppa upp på den värsta unghästen i stallet så pirrade det i magen.
Nu en hel del år senare är jag rätt nojjig faktiskt över det mesta. Säkerhet är A och O i livet med hästarna. Själcklart finns det saker jag gör här hemma som kanske inte riktigt är enligt boken ”Hästhållning i praktiken” men jag förösker ändå alltid tänka på säkerheten.
När det kommer till ridningen så har det ju inte blivt så mycket av den varan på de sista åren. Foppa var ju inte precis stabiliteten själv utan där kunde det hända saker hela tiden och med fara för sitt liv fick man klamra sig fast bäst man kunde i bland. Maltes är väldigt snäll och mer stabil än Foppa, men han är ju fortfarande en unghäst och han kan göra caprioler utan dess like och diverse andra övningar ovan mark som jag inte ens kan sätta ord på. Jag har sett dem från marken mestadels samt upplevt några stycken från ryggen ännu, tack och lov.
Med lite distans så har jag försökt ransaka mig själv och bena ut vad det är jag är rädd för? Jag har en relativt hög smärttröskel även om den blivit lägre med åren. Jag går nog inte med en bruten arm på 3 ställen och en axel ur led i dag i 3 dagar utan att uppsöka läkare, men jag dör inte av minsta lilla heller. Jag är alltså egentligen inte rädd för att trilla av och slå mig, de gör lixom inte så mycket. De jag är rädd för är att jag ska fasta eller på annat sätt dras med hästen eller landa under hästen. När jag va yngre hade vi en på ridskolan som fastnade i sigbygeln och drogs efter hästen i fullt sken. Hon bröt benet men klarade sig ju ändå trots den hemska upplevelsen ändå rätt bra, de finns dem de gått värre för i samma situation. De har har satt märken i mig och det är min största rädsla att jag ska fastna med foten i stigbygen och hänga efter hästen.
Innan det är dags att börja rida igen behöver jag ta tag i de här lite. Så det viktigaste är att man har en bra sko och en bra stigbygen som är anpassad efter foten och skon. De kan vi checka av från listan. Sedan finns det diverse massa säkerhetsstigbyglar på marknaden, de flesta kan man hitta fall där folk ändå lyckats fastna. Jag har valt en stigbygel med flexibla delar som ska böjas och släppa foten fri.
Utöver den säkerheten jag har i befintliga stigbylar har jag också idag beställt en produkt som heter Swiss Clip. Swiss Clip sätter man mellan stigbygeln och stiglädret och den fungerar sedan som en extra säkerhet mot just min rädsla OM man fastnar när man ramlar av. Lite som att ha både hängslen och livrem, men man kan aödrig vara riktigt säker ändå!
”Snabbklicksystemet ser till att bygeln lossnar omedelbart från stiglädret om ryttaren faller av hästen. Detta reducerar risken att släpas efter hästen avsevärt. Testad och använd i flera år av bl.a schweiziska armén; rekommenderad av Swiss Advisory Authority for Accident Prevention.”